När jag såg vårt hus första gången hösten 2008 så blev jag helt betagen i det!
Min man förstod inte alls hur jag kunde se det som något att kunna bo i och jag tror att det helt enkelt berodde på att han alltid sett det där huset som varit i familjens ägo i alla år sedan barnsben.
Det hade liksom blivit lite självklart att huset fanns, så man inte såg själen och charmen i det.
Dessutom sa han att "pappa kommer ändå aldrig att sälja det"
Men där hade han fel, för min svärfar hade kommit på andra tankar.
På våren 2009 började han nämligen prata om att sälja huset...
Som jag berättat tidigare för er som vet så åkte vi hit för att känna på att sova ett par nätter i huset sommaren 2009. Vi tog luftmadrass och katt med oss och sov nere i kammaren intill köket.
Det var massor av gamla möbler överallt men det fanns inga sängar.
Jag är den person som tror att om man känner sig trygg om natten i ett hem så
är det bra själar och änglar i huset...
Jag sov nämligen väldigt gott trots en inte alltför bred knarrande luftmadrass...
och att det faktiskt var ganska rått och kallt inne,det har egentligen aldrig varit värme på i huset under alla dessa år, mer än lite grand i köket.
Det var ett par otroligt vackra sommardagar i juli och vi fick värma vatten
på spisen för att tvätta oss i och att diska i eftersom det bara fanns kallvatten i kranen.
Vi funderade inte särskilt länge innan vi tog beslutet om att köpa huset
eftersom jag var den som tjatade lite mer och insisterade på att
huset skulle skänka mig den energi och skaparglädje jag tappat bort på vägen
sedan många år...och så har det faktiskt blivit
♡
Mitt hus skänker mig så mycket energi och skaparlust
och det bad mig ju faktiskt att ta hand om det
så nu betalar det tillbaka ännu mer till mig...
En fin dag önskar jag er!
Ann
♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar